Johanna

Det är vad jag känner mig.

Pappa ringde mig för ca en timme sen.

Han vill at jag ska komma ner till helgen för att min käre bror fyller år, men jag kan inte för, att jag jobbar.

Jag har aldrig varit med och firat min brors födelsedag och nu fyller han 11. Fattar ni vilken usel syrra jag är!

Pappa blev ledsen. Och jag sårar honom genom att alltid jobba, att det aldrig passar för att jag aldrig kan.

jag skulle kunna söka ledigt, men jag behöver mina timmar.

Jag vill inget annat än att träffa min pappa och mina släktingar där nere, men jag jobbar ju hela jävla tiden. Det känns så iaf.

Jag räcker inte till åt alla och det gör så jävla ont i mig!

Mamma vill träffa mig, pappa vill träffa mig, Daniels pappa vill att vi ska komma och hans mamma vill att vi ska komma en kväll så vi kan sova över och dricka gott och äta gott. Pernilla vill att vi ska ses, men när vi ska ses så är jag iväg på annat. Baldlus vill att vi ska ses, men det passar aldrig för att jag aldrig är ledig.

Fattar ni hur världelös jag känner mig när jag inte kan träffa alla samtidig?!

Och framför allt mina pappa som jag hela tiden sårar med att säga:

"Kan inte denna helgen för jag jobbar, nästa helg jobbar jag åxå, sen ska jag till mamma" OSV.

Och så vill han inte visa att han blir ledsen, men jag vet att ha blir det. I helgen kommer alla sitta och fira min bror, alla utom jag. Fy, fan va taskig jag känner mig. Så jävla elak!

Jag vill inte ha skilda föräldrar, blir bara jobbigare då. Då har man två att åka till, två att dela upp sin tid på!

Jag vill inte jobba två helger i månaden. Vill vara ledig varje helg så att min tid finns till alla..

Jag älskar ju alla min nära och kära och när jag hela tiden sårar för att jag hela tiden inte kan eller är uppbokad på något annat så undrar man ju om man är värd deras kärlek tillbaka....?

Det känns som att jag hela tiden kommer med bortförklaringar för att inte träffas, men så är det absolut inte!

Och om jag känner så, hur känner då alla andra..?

Dom här jävla tårarna är jag ens värd att få fälla dom..?

Är jag ens värd att få vara ledsen över det här?

Pappa förlåt, jag älskar dig och vill inget annat än att träffa dig och er, men det passar aldrig för att det kommer annat ivägen och jag känner mig jävligt elak, men det är inte min mening.

Förlåt Pernilla och Bladlus. Ni är mina bästa vänner och jag vet inte vad jag hade gjort utan er! Jag vill verklige kunna träffa er  mer än vad jag gör. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar med allt jag skrivit. Vi alla tre jobbar skift och lyckas gå om varnadra hela tiden...

Förlåt mamma, Vill verkligen komma upp mer ofta än vad jag gör, men nu är det som det är och vi får göra det bästa av situationen.. Älskar dig!

Förlåt mina underbara svärföräldrar. Det känns som att jag tagit eran son ifrån er och bundit fast honom hos mig, men det har jag inte. Vi försöker anpassa helgerna så att jag åxå kan få bara med efter som att jag vill träffa er minst lika mycket! Jag tycker ju om er så otrolig mycket! <3

Jag vill bara att ni ska veta hur jag känner och tänker och hoppas att ni allihopa förlåter mig och inte är arga på mig. Jag kommer inte med "bortförklaringar" för jag vill träffa er, men kan inte alla gåner...

Over and fucking out!