Johanna

Idag har det varit min värsta dag i hela mittt liv.

 

Drog mig upp kl 7 imorse för att åka och sterelisera Iris.

 

När jag kommer tillveterinären så säger jag att hon har broblem med magen.

Att hon har kräkts var och varannan dag och så går det i perioder då hon mår bra och inte kräks alls.

Att vi bytt till ett foder för känslig mage och att hon mått mycket bättre efter det, men så spydde hon i går kväll och det va bara vatten och skum.

 

Han tyckte det va tur att hon sa det för är det ngt fel på henne så kan hon dö under operationen.

Så han tog ett blodbrov på henne och sa att det skulle ta 20 min att kolla va felet va.

 

Jag hade så ont i magen. Det va dom läängsta 20 minutrarna i mitt liv.

 

Efter 20 min säger han:

 

"det va som jag misstänkte, något fel."

 

Hon hade höga värden av kacium, socker och massa annat.

 

CANCER!

 

I bukspottkörteln.

 

Dessutom hade hon en smittsamsjukdom.

 

Så det enda rimliga alternativet va att avliva henne!

 

Så jag fick ringa efter Daniel.

 

Hur förklarar man lugnt och sansat att man måste avliva sin bebis uatn att bryta ihop.

Sjukt glad att jag va den ende på veterinärstationen!

 

Daniel kom och han sa hejdå till Iris, sen åkte han hem.

Efter 20 min kom han och hans mamma ner.

 

Då hade Iris fått två sprutor.

 

Hennes buk va så vattenfyll att den spädde ut avlivningsmedlet.

Så jävla hemskt.

 

Daniel sa hejdå en sista gång och satte sig utanför i bilen.

Svärmor satt inne hos mig och Iris.

 

Jag tog upp henne i min famn och höll henne där.

Hon fick en tejde spruta och då somnade hon.

Inna vi la henne i transportburen så fick hon en sista spruta i hjärtat.

 

Den samanlagda dosen av avlivningsmedlet kunde döda 5 katter.

Min lilla tjej! <3

 

Det va så hemskt.

 

Vi bara grät och grät.

 

Vi ska begrava henne ute hos svärmor och jag vet precis vilken blomma som ska planteras på hennes grav.

 

 

Det sjuka är att jag har gråtit sen 8 imorse.

Vi va klara hos veterinären kl 9:30.

Det som skulle tatt 10 min tog 40.

 

 

Jag klarar inte detta.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

 

 

Jag hoppas Jennie löser min tid imorgon, för jag vill inte jobba imorn.

Jag vägrar att gå upp ur sängen.

Jag skiter i fall folk tycker jag är löljlig.

Visst det är bara en katt.

Men mina katter är mina barn.

Så är det bara.

Och just nu har jag förlorat ett av mina barn.

Och försöka inse att hon inte kommer tillbaka är sjukt jobbigt!

Jag hade ju ränkat med att få åka och hämta henne snart. Om nån timma.

 

 

 

Vi va tvunga att dra till Torp direkt efter veterinären.

Alla kattlådor va tvugna att slängas efter som att det smittas via avföringen.

Så vi åkte och köpte nya kattlådor och matskålar till Bosse och Cesar.

Om en månad ska vi ta dom till veterinären för vaccination och så ska han kolla om dom åxå har den sjukdomen Iris har.

 

 

Fy fan av livet är orättvist!

 

 

 

Min fisen grisen.

Detta är sinnesjukt.

 

Hon har ju inte ens visat att hon haft ont!!

 

Jag vet inte vad jag säga, vad jag ska skriva.

 

Jag är bara så jävla trött.

Helt utamattad.

Ont i huvudet.

 

 

 

 

Min älskade Iris, hoppas du har det bättre nu..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Over and fucking out!