Tvångssyndrom.
Kan man kalla det så?
Ni förstår... Varje gång jag ska hälla ut maten från barnmatsburken till en tallrik måste jag skölja av skeden (som jag har skrapat ut maten med och skall mata Leo med) det går inte annars. Jag måste bara göra det! Även fast den ändå blir kladdig när jag matar Leo.
Har en annan liten rutin som absolut inte går att ändra på; när jag packar ner matvaror i kassen.
Det skall göras på ett sätt och får panik om det inte ligger som det ska i påsen.
Minns när jag var liten och följde med pappa till affären.
Då bad han mig packa kassen och då sa han att det tyngsta ska ligga i botten.
Så detta har suttit i sedan jag var liten.
Men igår mina vänner, då trotsade jag detta beteende och lät en kille (stenungsunds idrottsklubbar kan ibland stå och packa matkassarna) packa kassen åt mig.
Jag ställde kassen i bilen utan att kika i den, men när jag parkerade bilen hemma kom det där lilla tvångssyndromet fram.
PANIIIK!! Ingenting låg rätt i kassen, så det var bara att stuva om innan jag gick till lägenheten.
Hela vägen till lägenheten muttrade jag för mig själv och kom fram till att jag aldrig mer ska låta en främling packa mina matkassar.
Pernilla var till och med lite nervös en gång när hon packat kassen.
Kan meddela att hon blev mycket väl godkänd! ;)
Har ni också sådana här "tvångssyndrom"?
