Johanna

Idag har jag ägnat dagen åt att mega städa lägenheten.

Ränsat avloppeti handfatet på toaletten bl.a.

 

plockat i ordning leos leksaker så att allt som hör i hop sitter i hop, kan man säga.

 

 

Någon slags demon har har tagit över Leos kropp!

 

Han är så gnällig!

Och allt skall han vara på fast han inte får och säger jag till honom skrattar han bara åt mig.

Han testar verkligen mitt tålamod, något jag har gott om (som tur är).

Upp skall han och när han är uppe så skall han ner och när han kommit ner på golvet igen som blir han super gnällig och skall upp igen.

 

Det kommer sluta med att jag blir så tokig och bara sitter i ett hörn och skakar och får ta in på psyket!

 

Nej.. så allvarligt är det inte, men jag vet inte hur jag sakll hantera det?

 

Någon som känner igen beteendet har lite tips?

 

Jag kör mycket på att ignorera.

För det är en reaktion han vill ha och det skall han inte få, men ibland (skall jag erkänna) lyckas han.

 

hujeda mig!

 

 

Det går väl över.

 

Jag misstänker att det är utveckling och tänder som spökar.

 

Han har alltid varit en kille som gillar att snutta.

Nappen och filten har varit totalt ointressant, men händer har varit en hit.

Nu har han däremot så har han hittat sin kudde.

Den är super god att snutta på.

Det är nog bara att börja ta med sig den när man skall åka i väg. 

 

Igår när han var ledsen kom han gåendes med kudden i munnen.

 

Min lilla älskling!

 

 

 

I kväll gick vi till Putte en sväng.

Jag behövde låna hans skrivare då våran har slut på bläck.

Det slutade med att jag, Daniel, Putte och Leo städade Puttes lägenhet.

Det behövdes och han blev gör glad! :)

 

Jajamensan!

Leo hjälpte till.

Han ÄLSKAR dammsugare.

Det är det bästa som finns!

:)

 

 

Idag är det bara skit på teve så jag skall ta min bok och läsa lite.

 

 

 

Igår tittade jag och Daniel på världens hemskaste film!

Den handlade om tsunamikatastrofen 2004 i Thailand.

En familj har berättat om sin resa och så har en ressigiör gjort en film om deras resa.

 

Jag grät i princip igenom hela filmen.

 

Jag grät så mycket att Daniel fick hålla om mig,

Daniel var till och med fruktansvärt rörd av filmen.

 

Jag rekomenderar er att se den.

På något sätt blev det så verkligt. 

Man känner verkligen med de drabbade människorna. 

Usch!

Men jag kommer nog aldrig mer att se den igen.

Det räckte med en gång. 

 

 

Kram på er!