Johanna

Dagarna rullade på i Motala. Ganska så tråkigt, ingen kortlek eller något spel. 

I fredags var det riktig sommarvärme ute! Vi försökte vila inför loppets start, men det var näst intill omöjligt.

Alldeles för varmt. 

Starten gick 20:18 och när vi rullade iväg vart jag så övertaggad att jag började gråta. Sådan är jag! 

De tio flörsta milen ner till Jönköping gick lätt. Jag drog hela vägen. 

Ja, nu skall jag förklara; om man ligger bakom en som cyklar och man håller samma tempo så glider man med som på ett bananskal, för det blir ett medsug. Daniel låg bakom mig hela resan. Det händer något i min hjärna som gör att jag tappar lust och fart när Daniel ligger framför och drar, så jag fick haka på andra. 

Så vi låg mellan 25-30km/h ner till Jönköping. 

Mellan Jönköping och Hjo vart det lite trögare. Dö började det göra ont i knän och rumpa. Båda knäna pajade. 

När vi var i Hjo vart det 12 mil kvar. Då vart jag trött och vi låg i ca 20km/h. 

Vi stannade på totalt tre depåer. Jönköping, Hjo och den sista som ligger två mil innan mål -Medevi. 

Så efter Hjo vart det inte många stopp. Jag blev surare och surare och kroppen skrek efter att få bryta. När det var 8 mil kvar var jag så nära på att ge upp. 

Men viljan höll mig kvar på banan. 

Det gick ta mig tusan vara uppför de sisa 8 milen. Sluttade lite nerför och så kom nästa monsterbacke. Sjukt jobbigt var det och jag grät emellanåt. 

Vi gjorde två stopp mellan Hjo och sista depån. Så vi fick i oss lite energi. 

Vid något tillfälle blev jag likörs av några som höll 26-30km/h och jag hakade på. Då sa Daniel:

"Du är ju sjuk, Johanna!" 

Men det gjorde att vi fick upp tempot och på något vis gjorde det mindre ont. 

När vi hade två mil kvar, på sista depån så fick jag tillbaka tävlingsnerverna! 

Ett gäng som startade 40 min innan oss kom in på depån när vi skulle rulla. Så gav jag min fan på att vi skulle komma först! Och när jag såg vad klockan var skulle jag bara i mål innan klocka 12 för Daniels morfar trodde inte vi skulle klara det. 

Som jag tramapde! Och Daniel peppade och peppade och talade om hur jäkla stark jag varit under hela turen och impad han var på mig. Sista milen cyklade vi i ungefär 30km/h.

Vi kom i mål klockan 11:48. 

Jag grät när vi kom i mål och Daniels morfar var stoltare än någonsin! 

Totala tiden stannade på 15h och 29min (med stopp alltså) och själva cykeltiden (den man skryter om ;) ) stannade på 14h och 10 min. 

Jag hade ändå bara cyklat 40 mil innan Vättern. Och man borde ha 100 mil i benen, så det var väl rena idiotin att ens ge sig på att cykla. Och tiden är imponerande. Det trodde jag aldrig! Och som Daniels morfar skröt om oss för alla bekanta på campingen. 😂

Men, kroppen och jag mådde inte bra. Två knän jag knappt kunde gå på, fiffi totalt sönderskavd, armarna kunde jag knappt lyfta och rumpan bortdomnad. Förkylningen har blivit värre och jag hade feber igår kväll. 

Idag känns det bättre i knäna. Rumpan är öm. Och magmusklerna har börjar värka. Ingen feber så jag mår mycket bättre. 

Pratade med en annan som fått ont i sitt ena knä. Han sa att hans knän inte gjorda för långdistansträning och så kanske det är för mig också? För på träningen har jag inte haft ont i knäna. 

Så till nästa år blir det knästöd. 

Och en sak har jag lärt mig: cykla ALDRIG Vätternrundan med mindre än 100 mil i benen! 

Så nu skall jag inte sluta träna. Nu kommer det väl dröja en-två veckor innan jag sätter mig på cykeln, men sedan blir det träning hela sommaren och till vintern funderar jag på spinning för att få upp hastigheten. 

Nästa år satsar vi på 10h! 

Nu sitter vi i bilen på väg hem. Som jag saknar mina älskade små killar! ❤️