Johanna

Jag vart så himla sovttrött och hade ont i hela kroppen. 

Jag var nära att bryta, men envisheten drog mig i mål. Daniel fick putta mig upp för de sista backarna. 

Jag grät emellanåt för att jag vart så trött och barn stod och hejade längs vägen och då blev jag sentimental och grät för att jag ville att Algot och Leo skulle heja på oss. När det var 5 mil kvar hoppade en mamma och papp av cyklarna och kramade om sina barn som stod längs vägen innan de fortsatte. Jag blev så ledsen och bara grät. Haha!! Man är så barnslig när det blir lite tufft. Och såklart grät jag när jag kom i mål. Den känslan är obeskrivlig!! 

Att man faktiskt (med lite hjälp av Daniel) klarat att cykla 30 mil! Helt galet!!

När vi kom tillbaka till husvagnen så slängde jag mig i gräset och sedan duschade jag. Lade oss och sov i två timmar. Åt en pizza (jag åt faktiskt upp en hel pizza!! 😳) och nu sitter vi här och myser i husvagnen. 

Imorgon när vi vaknat bär det av hemåt till våran fina små vilda barn! ❤️