Dagarna efter
Jag sitter här med en cappuccino och reflekterar över olyckan. Bearbetar den sakta, bit för bit.
Jag kommer inte att skriva några rysliga detaljer av respekt för anhöriga.
Endast mina tankar och funderingar.
Jag har funderat på om jag kunde gjort något för att rädda honom. Såsom stabilisera nacken. Stoppat de andra männen från att röra honom.
Men innerst inne vet jag att han dog med en gång. Det gick inte att rädda honom.
Det var så overkligt när så många hörde av sig och kollade så allt var ok med mig. Så mycket omtanke och värme! Det kändes så egoistiskt, jag kände att jag inte fick lov att tycka detta var jobbigt. Skämdes för att jag grät som jag gjorde hela dagen igår, av chock. Det är de anhöriga det är synd om. Jag klarar mig! Jag är glad att de inte såg honom just då. Tror de skulle få se honom idag.
Och jag tänker så mycket på dem!❤️
Jag visste vem killen var och jag tyckte jag kände igen honom, men kunde inte koppla ihop honom. En kompis kompis typ.
Och då blev det ännu mer otäckt tycker jag.
Jag ser honom och olyckan framför mig hela tiden. Och det skulle jag göra ett tag sa en ambulanssjuksköterskan.
En av de ansvariga på jobbet sa att vi har krishjälp via jobbet om jag behöver.
Men idag känns det ok. Har haft ont i huvudet och varit så trött. Men det är spänningarna som släpper.
Natten till igår sov jag inte en blund och gick upp vid 3:40 och åkte till gymmet och sprang 4,5km. Det var skönt.
Idag gymmade jag samma tid. Också väldigt skönt.
En kollega sa att det var meningen att jag skulle vara där. Hon tror på sånt och bland gör jag det med. Ibland kan jag få den känslan i olika situationer. Men här vet jag inte..
Nåväl.. Imorgon kommer det kännas ännu bättre och jag kommer gå vidare...
Jag är så bekymrad över hans flickvän. Skulle så gärna vilja prata med henne. Hålla om henne. Finns där.
Så om någon som känner henne läser detta så vill jag att ni skickar vidare massor med kramar. Hälsa henne att jag tänker så på henne.
Nu tar jag denna kvällen.
Ta hand om varandra. ❤️
Olycka Olycka
Jag måste få ventilera mig...
\nFör typ 10 år sedan gick jag en HLR-kurs via mitt dåvarande jobb. Några dagar efter fick en man en stroke rätt framför mig. Otroligt otäckt. Men glad att jag gjort kursen.
\nIdag gick jag en HLR-utbildning på jobbet och påväg hem från jobbet, så skedde en olycka sekunder innan jag kom till själva olycksplatsen. Ja, ni fattar. Jag var först på plats. Kollade med ena chauffören om ngn ringt. Ingen hade ringt. Så jag gjorde det. När jag kom fram till 112 så berättade jag att en olycka inträffat mellan en lastbil och personbil. Jag gick fram till personbilen och bara skrek rätt ut. För killen som satt där kunde omöjligt leva. 😭 Chockad gick jag ner till bilen och jag fick med mig två andra män som fick klättra in i bilen och jag fick guida dem till att göra HLR (jag var för liten för att kunna knö mig över dörren till bilen).
\nJag sa till dem att inte sluta förrän personal kom på plats.
\nJag fick prata med både polis och ambulanspersonal. Jag var första vittne. Eller vad det heter. De ville inte släppa iväg mig för att jag var så chockad.
Jag kommer att se denna killes döda kropp framför mig en tid framöver.
Jag är fortfarande i chock och har gråtit till och från. Det var det värsta jag sett och upplevt i hela mitt liv. 😭
Jag tyckte mig känna igen honom, men kan inte placera honom.
Denna gången lyckades jag inte rädda något liv😭, men jag gjorde något.
\nStress
Är det bara jag som blir stressad av alla appar vi föräldrar ska ha?
En appa där schema läggs in, en app med viktiga meddlenaden (som jag inte fattar hur den fungerar eller hur man hittar info i). Säger jag på dagis att Gillis ska vara ledig, så säger de åt mig att skriva in det i appen och jag fattar verkligen inte hur man ska göra!
I den andra appen får man läsa viktiga meddelanden, info eller om barnens vardag. Vad hände med en lapp på dörren. 🤦🏻♀️
Det plingar och har sig, men jag fattar inte vad det är som plingar. 😂😂
Nej, jag blir inte klok på detta. Jag tycker det är stressigt. 😬
Vill hellre läsa en lapp på dörren.
Jag vänjer mig väl.. 😅
En resumé av den senaste tiden.
Ja.. Nu har det gått några dagar sedan jag bloggade senast.
Har gått på två pass.
Ett sprintpass i torsdags. Jag var kaxig och tänkte att hur jobbigt kan det vara i 30 min. Jag har ju cyklat Vättern 4 gånger.
Det fick jag äta upp. HELVETE vad jobbigt det var! Jag ville bara dö på cykeln. 🤣🤣 Men så värt det. Det var skönt efteråt och jag ska fortsätta gå. Dock så blir det inte denna torsdagen, men nästa! 🤩 Tänkte jag skulle köra två pass i veckan. Ev två gympass på morgonen och resten promenad/jogging.
I måndags var jag på bodypump. Även här var jag kaxig och tänkte att hur svårt kan det vara.
Det fick jag äta upp rejält kan man säga.
Heeela kroppen var som spagetti. Och igår var jag som spagetti halva dagen innan träningsvärken kom. Och nu har jag ont i varenda liten muskel. 🤣
Har bokat nästa pass på måndag. 😊
Idag har jag vart ledig.
Åkte till Bladlus när jag lämnat Leo och Algot.
❤️ Mysigt att åka dit.
Gillis har börjat bli förkyld igen. Gult snor och lite slemmig hosta. Så han får vara hemma resten av veckan. Och jag blir hemma imorgon och på fredag. 😓 Längtar redan till våren och värmen.
Vaben år 20/21 kommer vara helt galen för hela Sverige kan jag tro. 🤦🏻♀️
Jaja.. Bara att gilla läget.
Fick hem brev igår om att de mätt och vägt Leo under en hälsokontroll på skolan. Hans BMI visade övervikt. Helt galet. Vi kunde få komma på ett möte för att lägga upp en plan för honom gällande mat. Men dit tänker vi inte gå. Det är inget fel på Leo och vi kan styra det själva.
Jag är så arg på själva systemet.
Vem fan rämnar BMI?! Och på barn?
Detta gör ju att barn får en ohälsosam relation till mat och ätstörningar ökar bland yngre barn.
Har inte barn nog med bekymmer med kompisar, skola och hormoner?!
Nej... Arg blir jag!
Min livmoder bråkar värre än värst just nu. Konstant smärta.
Imorgon ska jag försöka få hjälp för detta går inte. Men det blir nog också bra så småningom.
En resumé av den senaste tiden. 😅👍🏻
Nu ska jag städa undan middagen, ta en latte och läsa bok.
Ha en fin kväll!
Tyst
Ja, jag har varit tyst. Finns en sak jag velat skriva om, men har inte vågat för att jag är rädd för vad det ger för konsikvenser. Men nu skriver jag och skiter i vilket.
Jag fullkomligt älskar mina kollegor. ❤️ Ibland vill jag tro att jag aldrig kommer att få bättre kollegor.
Jag har trivts väldigt bra på jobbet. Men sedan jag inte fick vara kvar som mejeriansvarig så har jag inte känt det samma. Har mått ganska dåligt över det och är på något vis är jag fortfarande ledsen. Känner mig sviken och sårad.
Jag fick börja plocka online och har fått behålla mina arbetstider och det är jag väldigt tacksam över. Men jag vill så mycket mer.
Jag har nästan alltid haft ansvar och jag har alltid tyckt om det. Gillar att vägleda folk. Kan inte riktigt beskriva varför jag gillar det så mycket. Endel av oss är födda ledare. Och jag är definitivt det. Så är det bara.
Just nu känns det som att jag står och trampar, men kommer ingen stans. Och det är en frustration som bara river i kroppen.
Så fort jag ser en tjänst som innefattar ansvar och verkar vara något jag skulle kunna tänka mig, så har jag sökt. Ibland har jag fått komma på intervju och ibland inte. Men där har det tagit stopp.
För typ två och en halv vecka sedan taggade Bladlus mig i ett inlägg. Mr Cake i Göteborg sökte en butiksmedarbetare och en ställföreträdande butikschef. Jag tänkte att jag testar att söka som stf butikschef. Några dagar senare ringde butikschefen och bad mig komma på intervju.
Jag blev helt lyrisk och så, så glad!
Jag var på intervjun som var så avslappnad och bra. Jag klickade med chefen och hon sa att jag hade det dem sökte, hon gillade det hon såg och hörde. Men hon ville se mig provjobba.
Ingen var lyckligare än jag och jag trodde nästan att jag hade det.
Imorgon skulle jag åka ner efter jobbet och provjobba, men idag fick jag sms om att de tillsatt tjänsten.
Jag var ärlig och skrev att jag tyckte det var så tråkigt och att hon givit mig förhoppningar. Jag frågade också vad som gjorde att jag inte fick det, så jag vet det till nästa gång.
Hon bad om ursäkt och förstod varför jag var besviken. Jag har en härlig energi sa hon (det tackar jag för!), men personen som fick det har 12 års erfarenhet.
Det jag känner här är att hur vet dem att den personen är bättre än mig. Ibland hjälper det inte med erfarenhet.
Nåväl... Jag var en av fyra som fick vara med i denna rekryteringsprocess och det är jag sjukt stolt över! Hon gillade mig och det känns också bra. Då har jag en bra personlighet.
Men jag är ändå besvkien och faktiskt riktigt ledsen.
Idag bryter jag ihop, imorgon reser jag mig igen.
Jag vill så mycket mer. Jag har så mycket att ge. Jag vill ha personalansvar och det behöver inte betyda att jag måste vara chef även fast det oftast innefattar det.
En dag kommer jag att komma dit.
Jag får höra och intalar mig själv att jag ska vara tacksam över att jag har ett jobb. Och det så sant. Förutom den lilla detaljen att man spenderar 8h/dag på jobbet, minst 5 dagar i veckan. Då är det ganska viktigt att man faktiskt trivs och gör något man tycker är kul.
Imorgon bloggar jag om min mysa weekend med min man...
Tjipp!
