Johanna

Jag kommer inte att skriva några rysliga detaljer av respekt för anhöriga. 

Endast mina tankar och funderingar. 

Jag har funderat på om jag kunde gjort något för att rädda honom. Såsom stabilisera nacken. Stoppat de andra männen från att röra honom. 

Men innerst inne vet jag att han dog med en gång. Det gick inte att rädda honom.

Det var så overkligt när så många hörde av sig och kollade så allt var ok med mig. Så mycket omtanke och värme! Det kändes så egoistiskt, jag kände att jag inte fick lov att tycka detta var jobbigt. Skämdes för att jag grät som jag gjorde hela dagen igår, av chock. Det är de anhöriga det är synd om. Jag klarar mig! Jag är glad att de inte såg honom just då. Tror de skulle få se honom idag. 

Och jag tänker så mycket på dem!❤️

Jag visste vem killen var och jag tyckte jag kände igen honom, men kunde inte koppla ihop honom. En kompis kompis typ.

Och då blev det ännu mer otäckt tycker jag. 

Jag ser honom och olyckan framför mig hela tiden. Och det skulle jag göra ett tag sa en ambulanssjuksköterskan. 

En av de ansvariga på jobbet sa att vi har krishjälp via jobbet om jag behöver. 

Men idag känns det ok. Har haft ont i huvudet och varit så trött. Men det är spänningarna som släpper. 

Natten till igår sov jag inte en blund och gick upp vid 3:40 och åkte till gymmet och sprang 4,5km. Det var skönt. 

Idag gymmade jag samma tid. Också väldigt skönt. 

En kollega sa att det var meningen att jag skulle vara där. Hon tror på sånt och bland gör jag det med. Ibland kan jag få den känslan i olika situationer. Men här vet jag inte..

Nåväl.. Imorgon kommer det kännas ännu bättre och jag kommer gå vidare...

Jag är så bekymrad över hans flickvän. Skulle så gärna vilja prata med henne. Hålla om henne. Finns där. 

Så om någon som känner henne läser detta så vill jag att ni skickar vidare massor med kramar. Hälsa henne att jag tänker så på henne. 

Nu tar jag denna kvällen. 

Ta hand om varandra. ❤️